Det här med surströmming har aldrig varit på tapeten hemma hos oss. Aldrig tänkt tanken på att faktiskt prova ens. Tills vi fick in svågern i familjen, som har rötterna från Norrland. Han bjöd in till surströmmingspremiär och det var mig en erfarenhet rikare må jag säga. Jag brukar vanligtvis inte bjussa på något som inte föll mig i smaken, men det här är verkligen en klassiker (iallafall för många andra i vårt land) så jag gör ett undantag.
Surströmmingen var inköpt, mandelpotatisen kokt, dill, röd lök och creme fraiche stod framdukat tillsammans med snapsen. Den sistnämnda kan jag garantera behövdes 😉
Så var det då dags att öppna burken, bara det är ju en upplevelse i sig. Den enorma doft som sprider sig i grannskapet går verkligen inte beskriva. Just i det tillfället kan man verkligen inte förstå at man senare ska äta av detta som ger sådan vidrig doft. Det fanns de i sällskapet som inte klarade av doften, än mindre gav sig på att provsmaka. Jag ska erkänna att jag var inte kaxig heller, men provsmaka var ju bara ett måste. Men min slutsats var att det smakade som det luktade…bäver. Hua 😦 Men smaklökarna gick isär ska sägas, svärfar tyckte det vara riktigt gott, svågerns likaså och svågern från norrland kände nostalgi och fann det lika gott som han kom ihåg. Så fler plus än minus denna kväll. Så kontentan var att det var roligt att ha testat, men det kommer inte öppnas några surströmmnigsburkar i vårt kvarter av oss 🙂 Tack Anders och Jennie för surströmmingspremiären . Men nästa gång det vankas tacos vet ni vart ni ska ringa. Då kommer vi på stört 😉
GOURMETMORSAN 